Det goda hemmet

Sociala medier

Efter två veckors mer eller mindre frivillig sociala-medier-fasta är jag mer än lovligt kluven till vad sociala medier medför i våra liv. Eller så här; Facebook, Instagram, Twitter osv är ju i sig bara verktyg men maken till verktyg med makt får man ju leta efter. För tre veckor sedan gick jag in i en ruggigt intensiv arbetsperiod och insåg efter några dagar att jag var tvungen att vara rätt så strikt med hur jag använde min tid för att få det hela att funka på ett rimligt sätt.

Den arbetsintensiva tiden bestod helt enkelt av att lägga ned min fysiska butik och stänga mitt showroom i Älmhult. En väldigt praktiskt orienterad period tog vid. Plocka, packa, göra plats, hålla ordning i oredan som alltid uppstår vid en flytt. Förhålla sig till en tydlig deadline utan att fullt ut veta hur lång tid saker och ting ska ta. Hålla fokus och jobba på.

Först stressade jag över att jag inte tog mig tid att lägga ut något på Instagram och Facebook. Hade också en tanke om att dokumentera flyttprocessen här på bloggen. Men den tanken fick jag snart slå ur hågen… Kände viss frustration över att följarskaran minskade. Men så successivt gled det hela över i en behaglig känsla. Att inte vara engagerad på sociala medier innebar, för mig, helt enkelt ett stressmoment mindre.

Trots detta har jag ändå bestämt mig för att finnas med och engagera mig där och här. Helt enkelt för att det ger mig en bra affärsmässig nytta. På ett personligt och enkelt sätt når jag ut. Hittills har målet och utmaningen varit rätt så resultatorienterad: hitta fler och rätt följare och få dem att bli nyfikna och intresserade av alla fina saker jag har i min webbutik eller av mitt koncept.

Den nya utmaningen som dessa två veckor fått mig att fundera på handlar snarare om: Hur engagerar jag mig i sociala medier på ett sätt som känns lugnt och ok – på riktigt?

Det är ju sådär kul att gå en ständig brottningsmatch med algoritmerna. Det känns nästan lite sorgligt att de mest kompetenta inom sociala medier konstaterar att man bör reagera på det engagemang som ens inlägg på Instagram genererar (kommentarer osv) inom 15 minuter efter att man fått dem. Så, i stället för att sätta sig och svara på engagemanget i lugn och ro morgonen efter ett inlägg så bör man stressa iväg något direkt för att hålla ”verktyget” nöjt. Att man måste hålla en regelbunden och frekvent takt med sina inlägg och stories för att algoritmen ska ”funka” för en i stället för att lägga ut något när man verkligen har något att dela med sig av är också en konstig företeelse. Man kan diskutera på vilket sätt vi på riktigt socialiserar med varandra på dessa plattformar.

Hur som helst, nu är jag som sagt tillbaka. Inte helt säker på hur jag ska jobba vidare men känner inte heller att det är rätt att välja bort sammanhang som blivit en del av våra liv. Så jag vindlar på och har ni tips och råd kring hur man skapar ett harmoniskt förhållningssätt till sociala medier så är jag idel öra!

Under tiden går jag ut och firar att våren verkligen är här på riktigt med sådant som man bör göra en solig april-söndag. Gå en promenad i skogen, plantera lite vårblommor, ta en kaffe på trappan och vända näsan mot solen. Får se om det blir några stories av det till Instagram eller inte…

(Inläggets bild kommer från Bergs Potter).

Det viktiga, viktiga personliga mötet

Jag är en projektmänniska. Planering - organisering - genomförande. Steget som följer därpå brukar antingen vara åt ett håll där resultatet ska tas till nästa nivå och så börjar allt om: planering - organisering… Eller så avslutas projektet och blicken och energin flyttas åt ett annat håll.

Resultaten av alla, precis alla projekt som jag arbetat med har varit helt beroende av mötena människor emellan. Såväl de goda som de mindre bra resultaten kommer ur möten mellan människor. Arbetsmodeller, IT-stöd, tidsplaner och pengar måste så klart finnas och vara rimliga. Men när jag minns tillbaka så har resultaten i de avgörande ögonblicken hängt ihop med hur det mellanmänskliga fungerat, såväl i som runt projekten.

Djup förståelse för någons önskemål, drömmar och situation är väldigt svårt att få utan mänsklig kontakt.

Den lilla människan och det stora företaget

Ett personligt exempel var när jag för närmare 20 år sedan arbetade med marknadsanalys på ett av våra stora energibolag. Min arbetsplats låg i ett gigantiskt kontorskomplex i storstaden. Där satt jag och ett par kollegor och analyserade kundnöjdhet och statistik över hur våra kunder betraktade vår servicenivå. Skillnaden mellan mig och mina kollegor i tolkningen av vissa resultat visade sig hänga ihop med våra högst personliga erfarenheter. Jag minns hur de förvånades över hur starkt ett strömavbrott kunde påverka vissa av våra kunders ”nöjdhetssiffror” negativt. De tyckte att det bara handlade om några timmar hit och dit som strömmen varit nere. De förvånades över vissa grupper av småföretagare och hur ”gnälligt” det såg ut på landsbygden.

Utan att jag tänkte i de banorna då, så kan jag idag se att det mötet mellan mina kollegor och mig var väldigt viktigt för deras fortsatta bild av företagets kunder.

För mina kollegor som vuxit upp och levt hela sina liv i städer så var ett strömavbrott lika med en kortvarig störning, oftast något planerat som man blivit informerad om i förväg.

För mig, uppvuxen i en avkrok på den dalsländska landsbygden så var de strömavbrott som vi upplevde flera gånger per år verkligen ingen barnlek. Strömavbrotten kom nästan uteslutande som ett resultat av hårt väder. Blåst, snö, snösmältning (tunga gran-grenar på elledningar…) eller ibland åskoväder. Jag beskrev för mina kollegor om hur höst- och vinterstormar de facto resulterade i att utfodringen och vattningen av gårdens alla djur slutade fungera, hur grannens kor inte kunde mjölkas och vad det faktiskt innebär för såväl den enskilda kossan som bonden. Om att avbrotten kunde vara 2-3 dygn och att det som kan låta exotiskt och lite mysigt avbrott i vardagen i en storstadsmänniskas öron, faktiskt blir en stor ekonomisk belastning för en bonde. Eller en ytterst besvärligt vardagssituation för en småbarnsfamilj. Långt ifrån alla hem i grannskapet där jag växte upp hade kvar vedspisar och kakelugnar och ett strömavbrott mitt i vintern kunde innebära att huset blev helt utkylt på några timmar. Jag vet att jag med mina berättelser baserat på egna erfarenheter gjorde det betydligt enklare för mina kollegor att förstå. Vilket kanske i detta fall faktiskt ledde till ett bättre beslutsunderlag och att företaget vi arbetade på fick möjlighet att göra ett bättre jobb.

På samma sätt minns jag att de bästa av mina chefer när jag arbetade inom hotellnäringen var de som var angelägna om att varje dag få chans att prata med hotellens gäster. Att ständigt samla information och bygga känsla för hur gästerna upplevde sin vistelse. Det var det personliga mötet som gjorde just de cheferna till mästare i service.

Att stänga en butik

Så vart vill jag komma med dessa resonemang om projekt och möten?

Snart stänger jag min butik i Älmhult. Det är dags för mig att avrunda ett projekt. Att sammanfatta erfarenheterna och lärdomarna.

För knappt två år sedan öppnade jag dörren till mitt lilla ”showroom”/butik. Ett resultat av en kedja av små utvecklingsprojekt som resulterat i ett behov av en mötesplats.

Det började med en produktidé (som fortfarande är en idé…) som ledde till att jag startade en webbutik (för att ha ett sammanhang att sälja produkten (den som ännu inte är färdig..)). Hur snyggt man än försöker bygga en webbutik och hur mycket statistik det än går att skramla ut ur det digitala sammanhanget så kommer man inte runt det faktum att man inte på riktigt vet vad kunderna önskar, tycker om och behöver. För mig innebar det att jag, för att kunna bygga ett komplett koncept behövde en plats att möta kunderna – en butik.

Jag öppnade butiken med ett öppet sinnelag inför den krassa verkligheten och den gigantiska strukturomvandling som handeln står inför. Det affärsmässiga målet för butiken har varit att den ska bära sina egna kostnader. Det personliga mötet är i sammanhanget värt så mycket mer än bara ett krasst ekonomiskt resultat. Alla små vardagliga historier, resonemang och glada tillrop. Jag har verkligen fått uppleva så fina möten som givit mig otroligt mycket på ett personligt plan. I arbetet med webbutiken så har det blivit än tydligare hur svårt det är att med ord och bild fullt ut ersätta titta-känna-klämma. Men jag arbetar på det…

Hur som helst, nu stänger jag som sagt inom kort butiken. Jag har helt enkelt tvingats konstatera att trots alla värdefulla möten, och positiva tillrop så är det svårt att få såväl tiden att räcka till som de ekonomiska resultaten. Det är dags att summera projektet, dra lärdomar och fundera över nästa steg.

Vi ändrar våra beteenden

De flesta av oss pratar om att vi önskar levande, mysiga stadskärnor med små butiker. Men vi beter oss inte längre på det sätt som krävs för att det ska vara ekonomiskt hållbart för de små handlarna. En lördag i min barndom innebar ofta att tillsammmans med mamma på pappa hänga på låset när butikerna i den lilla staden öppnade. Veckans samlade småärenden till blomsterbutiken, sportaffären, underklädesbutiken, ost- och delikatessbutiken och avslutningsvis mataffären skulle avverkas innan kl 13. Däremellan småprat med bekanta här och där som liksom vi skulle få sin veckohandling ordnad.

Så ser en lördag i en småstad inte ut längre. Inte alls. Och företag kan inte byggas på nostalgi.

Så, stort tack för mötena. Butiken lever vidare i den digitala världen och jag tar tag i nästa projekt!

Kram/Anna

Smålandslådan - härproducerad förvaring

Stäng

(Innehåller reklam för hagelmark.se) För ett par veckor sedan fick jag prova på att bygga trälådor tillsammans med Richard Dudek som driver ett litet snickeri här i vår hemby i Diö, utanför Älmhult i södra Småland. Richard har tagit den traditionella äppellådan, förfinat och utvecklat den till ett helt förvaringskoncept med såväl enkla, stapelbara lådor som snygg flaskförvaring och förvaringspallar, alla under namnet Smålandslådan.

Lokaltillverkat från skog till låda

Lådorna tillverkas företrädesvis av gran. Richard förklarade att han föredrar gran framför fur bland annat för att tallen släpper ifrån sig mer aromer än granen och eftersom många tycker om att använda lådorna i köket är det då bättre att välja gran.

Richard väljer själv ut virket till lådorna hos små lokala skogsbruk i närområdet. Skogsbruk som delar hans värderingar kring varsam hantering av natur och råvara. Närheten till snickeriet innebär minimala leveranser och bidrar till att göra trälådorna relativt sett miljövänliga.

Smålandslådan tillverkas några i taget, moment för moment. Min dag i snickeriet började med att jag fick hjälpa till att hyvla till en omgång plankor till rätt tjocklek som vi sedan kapade och klöv till de olika ribbor som alla lådor består av.

Med van blick väljer Richard ut de ribbor som kan användas. Varje ribba behöver dock inte vara perfekt – lådan har en rustikt utseende och små grenknaggar och färgskillnader är en naturlig del av dess design.

På de ribbor som ska sitta överst på lådornas kortsidor fräser man ut ett handtag och därefter spikas lådorna ihop. Något som visade sig vara betydligt svårare än jag trodde. Låt oss säga som så att det är mer än en spik som sticker ut på insidan av min egenhändigt tillverkade låda… Men just det exemplaret den sparar jag här hemma för användning till oömt innehåll.

Bästa förvaringslådan

Lådorna görs för närvarande i två utföranden. Dels en helt obehandlad trären och en grå variant. De gråa lådorna får sin färg genom ett färgbad som består av svart te, ättika och stålull och styrkan på den grå färgen varierar något sinsemellan olika lådor. När de grå lådorna är helt nygjorda kan man känna en svag doft av ättika från dem, men den försvinner efter en tid.

I kollektionen av lådor som du kan hitta på hagelmark.se finns en rad olika storlekar. Från små lådor som är perfekta för t ex kryddförvaring eller annat smått och gott i köket till större lådor där du kan förvara exempelvis extra kuddar och plädar eller handdukar och toapapper i badrummet. De är också jättefina att ha krukväxter i. Här använde jag en låda när jag fick lite vårfeeling och skulle plantera penséer (alldeles för tidigt, sista veckan i februari). En av våra katter cirkulerade varv efter varv runt lådan och verkade bara vänta på att jag skulle tömma den och lägga i en pläd åt henne…

Har du en låda hemma? Det vore jättekul om du kunde lägga ut en bild på Instagramoch tagga smålandslådan och ahagelmark så att vi får se ännu fler idéer på hur den kan användas!

Är du intresserad av att köpa en låda så hittar du alla modeller på hagelmark.se

Ha en fortsatt fin dag!

Kram/Anna

Tillbaka till vardagen

Tillbaka efter en ljuvlig sportlovsvecka i Sölden, Österrike som bjöd på kvalitetstid med familjen, klarblå himmel, strålande sol och vindstilla väder i 5 av 6 skiddagar. Helt obeskrivligt skönt när jag dessutom får kombinera det med att åka skidor. Jag älskar att åka utför. Jag är inte särskilt duktig eller väldigt erfaren men har under de senare åren känt mig mer och mer säker och testar gärna nytt. (Hade lätt kunnat ägna mig åt säsongsarbete och spenderat vinterhalvåret i någon noga utvald alpby. Kanske något att satsa på när barnen är klara med skolan… säsongare i 50-årsåldern - gillar den tanken! )

Men nu alltså tillbaka till verkligheten.
Fått iväg en paketskörd från butiken, listat uppslag på bloggämnen, gått igenom lite statistik och pappersarbete. Borde kanske tänka att jag startat efter-semester-veckan rätt så väl, men jag saknar semesterbubblan och det där skyddande höljet där man bara får vara.

En vardag som känns krångligare än den borde vara

Under resan hem funderade jag mycket över om det är vår generation som gör det tokigt för oss, eller våra arbetsplatser, samhällsklimatet, samhällsdebatten, eller vad tusan det är som driver oss att skapa en så tungrodd vardag? Jag menar med alla de tekniska och praktiska förutsättningar som vi har – långt bortom vad man hade tillgång till för bara några generationer sedan. Och trots allt som ska underlätta vår vardag så är vi så in i baljan stressade och sönderarbetade, har så lite tid att leva ett vardagligt gott liv.

Jag har om jag får säga det själv alltid varit ganska bra på ”vardag”. Jag planerar, fixar och får effektivt gjort det som måste göras. Allt med siktet inställt på att få till en så trivsamma och funkande veckodagar som möjligt för hela familjen. Men på senare år har jag allt mer känt en skavande känsla av att vardagen inte känns så enkel som jag önskar att den gjorde. Märk väl att jag skriver ”känns”. För det praktiska arbetet är egentligen inte ett så stort bekymmer, utan det är den där jagande, gnagande känslan av att det man gör på något sätt inte riktigt räcker till. Att det borde vara på ett annat sätt, lite bättre, lite ”mer rätt”, nyttigt, ekologiskt, genomtänkt, hållbart, holistiskt eller vad veckans modetema kan tänkas vara.

Jag tror att det delvis har att göra med min personlighet, jag bryr mig lite för mycket om vad folk ska tycka, jag funderar och tar åt mig. När jag är på semester är det så enkelt att sluta fundera över vad som är rätt, fel och allt där emellan. Nutella till frukost och ett glas vin på tisdagskvällen. Men nu är man hemma igen och som sagt, dags att ta tag i vardagen och minimera (eller dölja) sitt vardagliga syndande för omgivningen.

När till och med kanelbullar blir en vardagskomplikation…

(Med risk för att detta ser helfånigt ut så bara måste jag skriva av mig och få ur det ur systemet…). Dagens exempel på hur skruvat det kan bli om man drar våra resonemang kring vardagliga företeelser till sin spets är resultatet av den helt vanliga kanelbullefika jag tog under eftermiddagen. Började fundera över hur det skulle kunna låta om man sammanfattar de senaste årens delningar på sociala medier, samtal i fika-rum, på föräldramöten osv:

Kanelbullar, denna lilla vardagsnjutning späckad med ”gifterna” socker, mjölk och gluten… Kan tänka mig minst två vänninor som med höjda ögonbryn förklarar vilken livsfara jag utsatt familjen för i förtärandet av gluten. ”Men ingen av oss är allergiska…” stammar man försiktigt till svar och får då reda på att alla inflammationer vi bär på kommer från vår hejdlösa glutenkonsumtion. Stammar vidare något om att det nog är träningsvärk efter hård skidåkning i en vecka och att ingen i familjen känner sig särskilt inflammerad. Funderar över att påpeka att man nog inte sett så starka evidens för att kanelbullar är farliga och får en mini-föreläsning om att eventuellt utåtagerande hos barnen minsann orsakas av vitt socker. ”Ja, men de är ganska lugna och i tonåren tänker jag att det hör till med ett litet släng i dörren då och då… Och kanske en mysig fika till och med kan hjälpa ett skakigt tonårshumör”. I bästa fall får jag (självklart i all välmening) ett recept på ”nyttiga chokladbollar” och något om att min mage skulle må bättre om jag valde havremjölk än vanlig mjölk. Håller tyst om att jag inte har några magproblem. Men vill egentligen bara skrika DET ÄR EN HELT VANLIG FIKA!! Jag är inte intresserad av att förgifta någon. Mjölet, mjölken, smöret är EKOLOGISKT – RÄCKER INTE DET!! Jag la för tusan 4 minuter extra framför mjölhyllan för att hitta det som såg mest ”rätt” ut… Ja, ni fattar.

Jag vet vad som är nyttigt och jag inser att ingen vill mig något ont, tvärtom, men ibland blir det bara för mycket…Kanelbullarna är givetvis här bara ett sammanfattande exempel och självklart fortsätter jag såväl äta som bjuda på bullar helt efter eget huvud. Men jag tror att du kanske förstår lite av min frustration kring det omåttliga informationsbruset av livsråd i stort och smått som vi är så snabba att dela med oss av.

Jag gillar evidensbaserad, akademisk fakta som grund för balanserade diskussioner, när det finns tid för det. Jag är medveten om att jag, mina vänner och alla som över huvud taget befinner sig i den digitala världen hamnar i olika filterbubblor och att våra världsbilder och vår tro på bra och dåligt skiftar därefter. Jag tror också att det hade varit bra om vi tog det lite lugnt med synpunkter om hur andra borde framleva sina vardagar. Att kanske hålla sig till välmenande enstaka och lite mer försiktiga råd som svar när någon önskar det. Just nu behöver vi nog inte fler aktivister inom kost, hälsa, hushållsbestyr och barnuppfostran. Snarare vänskapliga samtal med utrymme för personlig reflektion och ett aktivt såväl som kritiskt lyssnande på dem som faktiskt är pålitliga och sunda forskare. Så att var i och en i lugn och ro kan bygga en hållbar vardag. Hållbar för mig, för dig, för familjen, för framtiden. Ödmjukhet inför de stora och små frågorna, dess olika svar och hur man når fram till svaren är en bra sak.

Ville bara få detta ur systemet som sagt. Nu ska jag göra ett ryck i webbutiken och vaska fram vilka produkter som känns långsiktigt hållbara. Har en riktigt, riktigt bra förvaringspryl som jag vill visa dig mer av. Återkommer med mer info om det inom kort.

Önskar dig en riktigt fin vecka!

Kram/Anna

Mammafrulle och tonårsmellis

Det goda hemmet kommer sannolikt aldrig att bli en matblogg, men då och då tycker jag att det passar att dela med mig av mina bästa vardagliga tips på högt och lågt från mitt hem. Så denna fredag blir det helt enkelt ett recept som jag tycker passar i sportlovstider. Det är ett recept på frukostflingor som jag började med för ett par år sedan och sedan dess har jag nog lagat det mer än hundra gånger. Detta är verkligen min bästa frukost och ett av barnens bästa efter-skolan-mellanmål.

Vill minnas att jag upptäckte det när jag hörde ett matprogram på radio med suveräna Anna Bergenström (har alla hennes kokböcker). Eftersom jag har nötallergiker i familjen har jag fått modifiera ursprungsreceptet lite och jag har också ändrat lite på själva gräddningen så att det blir just så knaprigt och liiite liiite bränt som jag gillar.

Detta är verkligen ett suveränt mellanmål till växande tonåringar. Minst två plåtar i veckan går åt hemma hos oss och nu till sportlovet blir det ett par extra omgångar att ta med på skidresan.

Ett riktigt bra alternativ till alla de flingpaket som vi förr brukade släpa hem varje vecka. Enkelt att variera med nötter, torkade bär och frukter, kanel, honung, sylt. Jag gillar fil till, dottern föredrar mjölk, sonen kör sylt med lite fil 😅

Till en plåt/glasburk gör jag så här:

Blandar ihop 2 dl vatten, 2 msk rapsolja, 2 msk honung och ett par nypor strösalt.

I med 1 dl linfrön, 2 dl pumpakärnor, 2 dl solroskärnor,

5 dl dinkelflingor och 5 dl havregryn,

Blanda, blanda, blanda…

Bred ut på en plåt med bakplåtspapper.

Grädda i ugn, 200 grader (varmluft) i 20 minuter. Därefter sänker jag till 50 grader och låter det stå över natten (eller dagen…)

Klart.

Prova och berätta vad du tyckte. Lycka till!

Kram/Anna

…och så lite reklam från webbutiken:

Visa fler poster

Följ oss på Instagram