Det goda hemmet

Sociala medier

Efter två veckors mer eller mindre frivillig sociala-medier-fasta är jag mer än lovligt kluven till vad sociala medier medför i våra liv. Eller så här; Facebook, Instagram, Twitter osv är ju i sig bara verktyg men maken till verktyg med makt får man ju leta efter. För tre veckor sedan gick jag in i en ruggigt intensiv arbetsperiod och insåg efter några dagar att jag var tvungen att vara rätt så strikt med hur jag använde min tid för att få det hela att funka på ett rimligt sätt.

Den arbetsintensiva tiden bestod helt enkelt av att lägga ned min fysiska butik och stänga mitt showroom i Älmhult. En väldigt praktiskt orienterad period tog vid. Plocka, packa, göra plats, hålla ordning i oredan som alltid uppstår vid en flytt. Förhålla sig till en tydlig deadline utan att fullt ut veta hur lång tid saker och ting ska ta. Hålla fokus och jobba på.

Först stressade jag över att jag inte tog mig tid att lägga ut något på Instagram och Facebook. Hade också en tanke om att dokumentera flyttprocessen här på bloggen. Men den tanken fick jag snart slå ur hågen… Kände viss frustration över att följarskaran minskade. Men så successivt gled det hela över i en behaglig känsla. Att inte vara engagerad på sociala medier innebar, för mig, helt enkelt ett stressmoment mindre.

Trots detta har jag ändå bestämt mig för att finnas med och engagera mig där och här. Helt enkelt för att det ger mig en bra affärsmässig nytta. På ett personligt och enkelt sätt når jag ut. Hittills har målet och utmaningen varit rätt så resultatorienterad: hitta fler och rätt följare och få dem att bli nyfikna och intresserade av alla fina saker jag har i min webbutik eller av mitt koncept.

Den nya utmaningen som dessa två veckor fått mig att fundera på handlar snarare om: Hur engagerar jag mig i sociala medier på ett sätt som känns lugnt och ok – på riktigt?

Det är ju sådär kul att gå en ständig brottningsmatch med algoritmerna. Det känns nästan lite sorgligt att de mest kompetenta inom sociala medier konstaterar att man bör reagera på det engagemang som ens inlägg på Instagram genererar (kommentarer osv) inom 15 minuter efter att man fått dem. Så, i stället för att sätta sig och svara på engagemanget i lugn och ro morgonen efter ett inlägg så bör man stressa iväg något direkt för att hålla ”verktyget” nöjt. Att man måste hålla en regelbunden och frekvent takt med sina inlägg och stories för att algoritmen ska ”funka” för en i stället för att lägga ut något när man verkligen har något att dela med sig av är också en konstig företeelse. Man kan diskutera på vilket sätt vi på riktigt socialiserar med varandra på dessa plattformar.

Hur som helst, nu är jag som sagt tillbaka. Inte helt säker på hur jag ska jobba vidare men känner inte heller att det är rätt att välja bort sammanhang som blivit en del av våra liv. Så jag vindlar på och har ni tips och råd kring hur man skapar ett harmoniskt förhållningssätt till sociala medier så är jag idel öra!

Under tiden går jag ut och firar att våren verkligen är här på riktigt med sådant som man bör göra en solig april-söndag. Gå en promenad i skogen, plantera lite vårblommor, ta en kaffe på trappan och vända näsan mot solen. Får se om det blir några stories av det till Instagram eller inte…

(Inläggets bild kommer från Bergs Potter).

Det viktiga, viktiga personliga mötet

Jag är en projektmänniska. Planering - organisering - genomförande. Steget som följer därpå brukar antingen vara åt ett håll där resultatet ska tas till nästa nivå och så börjar allt om: planering - organisering… Eller så avslutas projektet och blicken och energin flyttas åt ett annat håll.

Resultaten av alla, precis alla projekt som jag arbetat med har varit helt beroende av mötena människor emellan. Såväl de goda som de mindre bra resultaten kommer ur möten mellan människor. Arbetsmodeller, IT-stöd, tidsplaner och pengar måste så klart finnas och vara rimliga. Men när jag minns tillbaka så har resultaten i de avgörande ögonblicken hängt ihop med hur det mellanmänskliga fungerat, såväl i som runt projekten.

Djup förståelse för någons önskemål, drömmar och situation är väldigt svårt att få utan mänsklig kontakt.

Den lilla människan och det stora företaget

Ett personligt exempel var när jag för närmare 20 år sedan arbetade med marknadsanalys på ett av våra stora energibolag. Min arbetsplats låg i ett gigantiskt kontorskomplex i storstaden. Där satt jag och ett par kollegor och analyserade kundnöjdhet och statistik över hur våra kunder betraktade vår servicenivå. Skillnaden mellan mig och mina kollegor i tolkningen av vissa resultat visade sig hänga ihop med våra högst personliga erfarenheter. Jag minns hur de förvånades över hur starkt ett strömavbrott kunde påverka vissa av våra kunders ”nöjdhetssiffror” negativt. De tyckte att det bara handlade om några timmar hit och dit som strömmen varit nere. De förvånades över vissa grupper av småföretagare och hur ”gnälligt” det såg ut på landsbygden.

Utan att jag tänkte i de banorna då, så kan jag idag se att det mötet mellan mina kollegor och mig var väldigt viktigt för deras fortsatta bild av företagets kunder.

För mina kollegor som vuxit upp och levt hela sina liv i städer så var ett strömavbrott lika med en kortvarig störning, oftast något planerat som man blivit informerad om i förväg.

För mig, uppvuxen i en avkrok på den dalsländska landsbygden så var de strömavbrott som vi upplevde flera gånger per år verkligen ingen barnlek. Strömavbrotten kom nästan uteslutande som ett resultat av hårt väder. Blåst, snö, snösmältning (tunga gran-grenar på elledningar…) eller ibland åskoväder. Jag beskrev för mina kollegor om hur höst- och vinterstormar de facto resulterade i att utfodringen och vattningen av gårdens alla djur slutade fungera, hur grannens kor inte kunde mjölkas och vad det faktiskt innebär för såväl den enskilda kossan som bonden. Om att avbrotten kunde vara 2-3 dygn och att det som kan låta exotiskt och lite mysigt avbrott i vardagen i en storstadsmänniskas öron, faktiskt blir en stor ekonomisk belastning för en bonde. Eller en ytterst besvärligt vardagssituation för en småbarnsfamilj. Långt ifrån alla hem i grannskapet där jag växte upp hade kvar vedspisar och kakelugnar och ett strömavbrott mitt i vintern kunde innebära att huset blev helt utkylt på några timmar. Jag vet att jag med mina berättelser baserat på egna erfarenheter gjorde det betydligt enklare för mina kollegor att förstå. Vilket kanske i detta fall faktiskt ledde till ett bättre beslutsunderlag och att företaget vi arbetade på fick möjlighet att göra ett bättre jobb.

På samma sätt minns jag att de bästa av mina chefer när jag arbetade inom hotellnäringen var de som var angelägna om att varje dag få chans att prata med hotellens gäster. Att ständigt samla information och bygga känsla för hur gästerna upplevde sin vistelse. Det var det personliga mötet som gjorde just de cheferna till mästare i service.

Att stänga en butik

Så vart vill jag komma med dessa resonemang om projekt och möten?

Snart stänger jag min butik i Älmhult. Det är dags för mig att avrunda ett projekt. Att sammanfatta erfarenheterna och lärdomarna.

För knappt två år sedan öppnade jag dörren till mitt lilla ”showroom”/butik. Ett resultat av en kedja av små utvecklingsprojekt som resulterat i ett behov av en mötesplats.

Det började med en produktidé (som fortfarande är en idé…) som ledde till att jag startade en webbutik (för att ha ett sammanhang att sälja produkten (den som ännu inte är färdig..)). Hur snyggt man än försöker bygga en webbutik och hur mycket statistik det än går att skramla ut ur det digitala sammanhanget så kommer man inte runt det faktum att man inte på riktigt vet vad kunderna önskar, tycker om och behöver. För mig innebar det att jag, för att kunna bygga ett komplett koncept behövde en plats att möta kunderna – en butik.

Jag öppnade butiken med ett öppet sinnelag inför den krassa verkligheten och den gigantiska strukturomvandling som handeln står inför. Det affärsmässiga målet för butiken har varit att den ska bära sina egna kostnader. Det personliga mötet är i sammanhanget värt så mycket mer än bara ett krasst ekonomiskt resultat. Alla små vardagliga historier, resonemang och glada tillrop. Jag har verkligen fått uppleva så fina möten som givit mig otroligt mycket på ett personligt plan. I arbetet med webbutiken så har det blivit än tydligare hur svårt det är att med ord och bild fullt ut ersätta titta-känna-klämma. Men jag arbetar på det…

Hur som helst, nu stänger jag som sagt inom kort butiken. Jag har helt enkelt tvingats konstatera att trots alla värdefulla möten, och positiva tillrop så är det svårt att få såväl tiden att räcka till som de ekonomiska resultaten. Det är dags att summera projektet, dra lärdomar och fundera över nästa steg.

Vi ändrar våra beteenden

De flesta av oss pratar om att vi önskar levande, mysiga stadskärnor med små butiker. Men vi beter oss inte längre på det sätt som krävs för att det ska vara ekonomiskt hållbart för de små handlarna. En lördag i min barndom innebar ofta att tillsammmans med mamma på pappa hänga på låset när butikerna i den lilla staden öppnade. Veckans samlade småärenden till blomsterbutiken, sportaffären, underklädesbutiken, ost- och delikatessbutiken och avslutningsvis mataffären skulle avverkas innan kl 13. Däremellan småprat med bekanta här och där som liksom vi skulle få sin veckohandling ordnad.

Så ser en lördag i en småstad inte ut längre. Inte alls. Och företag kan inte byggas på nostalgi.

Så, stort tack för mötena. Butiken lever vidare i den digitala världen och jag tar tag i nästa projekt!

Kram/Anna

Konsumtionsvilsen

Vet inte var jag sett uttrycket konsumtionsvilsen eller om det ens är ett etablerat uttryck, men det är så jag känner mig just nu. Jag är visserligen fostrad med att man ska spara tills man kan shoppa ”kvalitet”. Men vad som klassats som hög och låg ”kvalitet” har nog i ärlighetens namn handlat om vad man läst in i olika prisnivåer och vilka fördomar man haft om olika varumärken.

Idag är de flesta av oss tillräckligt medvetna för att förstå att det verkligen inte är så enkelt som att pris och varumärke är en garant för god kvalitet. Prislappen är ofta främst ett tecken på hur väl det säljande företaget lyckats med sin marknadsföring. Att producera något med typiskt sett riktigt god kvalitet och sedan kunna sälja tillräckligt mycket är en stor utmaning innan man har ett etablerat varumärke som associeras med ”rätt” värden av tillräckligt många kunder. Att vinna trovärdighet i de här sammanhangen handlar mer om att ha råd att investera i rätt PR och kommunikation än att faktiskt på riktigt förtjäna det. Men det är ämnen för både ett, två och tre andra blogginlägg…

Tankarna vindlar

Visst går det att göra ett statement: från och med nu slutar jag med onödiga inköp. Kanske dra det till sin spets och införa köpstopp, eller fokusera på att bara köpa ”bra” grejer. Men vad kan klassas som bra egentligen? Ja, kanske ekologiska, schysst framställda, hållbara osv, osv. Om jag läser på och använder min kunskap så ska det nog gå. Eller så tar jag på mig skygglappar, kör på som vanligt och tänker att jag åtminstone bidrar till den allmänna och ständiga tillväxt som vår tillvaro bygger på.

Helt ärligt så känns inget av det helt hundra. Hur vet vi vad som är schysst egentligen? Greenwashing är ett ganska förskräckande exempel på när vår önskan om att göra rätt konsumtionsval utnyttjas illa. (Finns massor skrivet om fenomenet, en enkel sammanfattning finns att läsa här.) Hur kan vi någonsin få grepp om varje del i en tillverkningsprocess, i alla fraktmoment, i användningen? Skygglapparna har vi nog alla på oss rätt så ofta, helt enkelt för att få vardagen att funka. Vi är helt enkelt en del av vår tid och vår värld och den ser ut som den gör.

Det är snårigt. Att vara en upplyst och balanserad konsument är inte enkelt.

Vilsen inköpare

Som webbutiksinnehavare blir frågan inte mindre. Omtaget inför det nya året har inneburit att jag rannsakat mitt sortiment mycket hårdare än tidigare, inköpen känns inte alls lika självklara. Jag funderar väldigt mycket på vad jag på lång sikt verkligen kan stå för i ett vidare perspektiv än bara stilmässigt.

Det har visat sig vara ganska svårt att skapa den där checklistan som säger bra/ok/nej om ett sortiment eller en produkt.

Det som faktiskt känns mest ok är att fundera över varje sak som om jag vore min kund. Kan detta ge min kund ett långsiktigt gott värde under lång tid? Kan det kanske t o m ärvas av kundens barn?

I inköpsprocessen kommer man så klart aldrig ifrån att det handlar om affärsmässiga frågor som huruvida en leverantör erbjuder rimliga villkor, hur konkurrensen ser ut och liknande. Men känns en sak schysst och något som jag själv hade kunnat tänka mig i mitt hem så är det i varje fall en bra utgångspunkt med potential att bli ett gott köp helt enkelt.

Att köpa krukor

Låt mig ta ett exempel: Jag har ett litet kruksortiment från danska varumärket Bergs Potter. Krukor – en petitess i hemmet kanske man kan tänka, eller för den som är hyfsat inredningsintresserad, en detalj att tänka igenom. Jag själv trivs inte med krukor som slit och slängprylar. En kruka är ett prydnadsföremål som samtidigt har en tydlig funktion. Våra växter är viktiga för inomhusmiljön på så många sätt och att ha fina krukor förstärker det.

Jag har några krukor som alltid, alltid måste få ha sin plats i mitt hem.  De kommer ursprungligen från min mormor och morfars hem. Jag vill minnas att de stod i ”storarummet” som mormor kallade det. Mörkt rosa begonior satte hon ofta i dem… Jag kommer aldrig att känna på samma sätt inför några andra krukor. Det är en bra känsla, en känsla som gör att jag använder dem och är rädd om dem. Snacka om att mormor och morfar gjorde ett hållbart köp någon gång på 60-talet.

När jag tog in Bergs i sortimentet tänkte jag framför allt på att jag garanterat hade tyckt om deras modeller för 20 år sedan, lika mycket som jag tror att jag kommer att tycka om dem om 20 år. Jag har funderat på om det går att bryta ned ”tycka om” i lite mer konkreta beståndsdelar och kommit fram till att jag ser och uppskattar detta:

  • Hantverket. Krukorna är gjorda med stor skicklighet och noggrannhet, men krukmakarens hand syns ändå i de naturliga variationerna. Hantverksskicklighet helt enkelt. Det tycker jag om…

    Några av de modeller som finns på hagelmark.se Foto: Bergs Potter

  • Patinan. När du köper din nya kruka så har den INTE en konstgjord låtsaspatina skapad av färg och nytillfogad kantstötning. Den ser ny ut. Efterhand får den sin patina naturligt. Efter en tid är inte en kruka lik den andra. Skiftningarna som kommer av fukt, jord och växter är helt autentiska. Det känns rätt på något sätt…
  • Funktion. Krukorna tillverkas i Italien av en lera av riktigt god kvalitet som innebär att krukorna blir så hållbara som man kan kräva av en lerkruka samtidigt som de har en naturlig luftgenomströmning. Faten är silikonbehandlade för att inte släppa igenom fukt. Ok, låter som vettig funktion i mina öron…
  • Design. Ja, jag tycker de är väldigt snygga helt enkelt. De passar min smak, och mina kunder håller med mig har det visat sig…

På minussidan kommer framför allt transporten. Det är ett minus som man verkligen måste fundera över. En lokaltillverkad kruka hade självklart inneburit en helt annan transportkalkyl. Dessa reser från Italien till Danmark och därifrån vidare till mitt lager i Småland och därifrån vidare till kundens hem. För att minimera risk för skador och onödiga returer gäller såväl att välja bra emballage och faktiskt – att kunden tänker igenom sitt köpbeslut. Krukorna finns i flera storlekar och att mäta och fundera igenom platsen man tänkt sig ha den på är viktigt. Jag försöker göra så noggranna beskrivningar som möjligt för att kunden ska kunna göra ett genomtänkt val. Här ser jag också mer och mer att det finns en poäng med att inte ha fria returer. Utöver att det ger mig en hållbar affärskalkyl så kanske det också får kunden att göra ett lite mer genomtänkt köpbeslut.

I webbutikens texter skriver jag ofta att det är en kruka för generationer. Det är något jag verkligen menar. Jag vill verkligen inte att du ska köpa detta som en slit och slängkruka som staplas på hög i förrådet efter att växten vissnat eller som någon beskrev det ”krukor – de slänger jag tillsammans med växten”.

Att välja en kruka som man tror att man vill ha i väldigt många år framöver – det är väl att klassa som hållbar konsumtion?

Eller är jag fortfarande vilse?

Önskar dig en riktigt grönskande kväll!

/Anna

Nu börjar mitt 2019

Jag ville resonera om livet hemma och om hemmet som en trygg, lustfylld och kravlös plats för återhämtning. Om vardagligheter och lite större frågor. Men trots goda intentioner så landade jag hela tiden tillbaka i ett rätt så intetsägande format. Hyfsat välformulerat, hyfsat relevant men utan nerv. Helt enkelt för att jag inte riktigt vågat ta ut svängarna, för att jag istället hållit mig innanför komfortzonens gränser. Och ett forum utan själ är inte så inspirerande att jobba vidare med när mycket annat pockar på.

Så denna början på 2019 har jag funnit mig själv stå vid ett vägskäl. Där jag måste välja mellan att släcka min bloggidé (inkl. övriga sociala medier) eller ta den vidare mot det jag verkligen önskar göra.

Jag valde det senare. Så nu gäller det att hitta tillbaka till de historier jag vill berätta, frågorna jag vill ställa och resonemangen jag vill föra med er.

Historier med avstamp i hur det var att växa upp på landet på en stor gård på med släkten som grannar och mormor och mamma som hemmafruar. Historier om resan från gården på landet till att försöka göra någon form av storstadskarriär, till dagens egenföretagande med hemmet på landet som arbetsplats och tema för mitt företag. Resan som format mitt hem idag. Jag hoppas också på att du som läsare vill dela med dig av din historia – att vi kan ge varandra perspektiv och tillsammans hjälpa varandra att vidga vår världsbild.

Jag vill föra resonemang kring samtida samhällsfenomen som präglar vårt hem.

Det kan t ex handla om hur det kommer sig att en stor del av min egen generation försöker få ihop en ekvation som består av: att skapa ett lika härligt, inbjudande, mysigt, vackert hem präglat av hembakt och långkok som min mormor ägnade sin vardag åt + göra en karriär motsvarande den som min morfar lade 50-60 h i veckan på + trimma kroppen till en elitmaratonlöpares nivå + vara en närvarande och engagerad förälder långt bortom det som tidigare generationer ens reflekterade över att man skulle göra för att klassas som god förälder = … omöjlig ekvation…

Förnuftsmässigt vet vi att det inte går, men gör det ändå.

Vad beror det på? Vad resulterar det i för hemmaliv? Bara för att ta ett exempel på sådant som jag funderar på.

Det kan också vara lite mindre komplexa tankar och resonemang kring vad jag tycker ska leda en när man bygger sitt goda, hållbara hem och inte vill fastna i trender.

Jag vill berätta om hur jag fått inspiration till de prylar jag säljer, varför dessa prylar passar i hemmet och livet. Ge praktiskt vägledning och en känsla för hur jag resonerat för att du ska kunna göra ett bra köp. Sätta sakerna i ett sammanhang hämtade ur min vardag och mitt hem. För allt jag visar kan jag tänka mig att ha själv, göra själv, eller tar avstamp i det jag upplevt eller funderat över.

Jag vill också gärna berätta om sådant som har mer med mitt entreprenörskap att göra. Resonera om t ex att vi alla säger oss önska shoppa i små pittoreska butiker i mysig småstadsmiljö men varför ingenting dagsläget talar för att man bör satsa på den sortens företagande.

Jag hoppas, hoppas att jag ska kunna hålla mig relevant och engagerande trots denna lite vindlande stig. Jag hoppas, hoppas också att ni kan tänka er att hänga kvar och kommentera, tipsa, gilla och låta oss inspirera varandra!

(Jag har några teknikaliteter att fixa. Tills kommentarsfältet är igång här så är jag jätteglad om ni kommenterar på IG och FB i stället, här hittar ni mig: Instagram, Facebook).

Kram/Anna

Visa fler poster

Följ oss på Instagram